I know it's not the same, it never will be

2013-03-29 ☮ 00:25:00
Vad gör man när man inser att man begått ett stort misstag men man inser det alldeles för sent? Ett misstag som man behövt ett helt halvår på sig för att inse att man faktiskt är anledningen till att det är som det nu är. Att man var för rädd och envis för att våga släppa lite på kontrollen och ta en risk som i längden antagligen skulle gjort livet bättre snarare än svårare. Jag säger inte att jag är mogen och vuxen nu och jag vet inte allt om livet men däremot så känner jag mig själv mycket bättre. Om jag varit den jag är nu då så hade mitt liv idag sett annorlunda ut. Jag hade inte behövt gå runt och undra hur det hade varit om jag bara vågat. 
 
Att gå runt och sakna någon. Att inse att personen man saknar var den man berättade allt för, för inte alls länge sedan. En person som var en bästa vän. Att komma på att varenda gång något händer i ens liv dyker denna någon upp i huvudet och man vill berätta allt i detalj, men man kan inte. Att bara vilja ha tillbaka någon som sin vän men är medveten att sannolikheten att man ens finns med i dennes tankar är liten. Att varje dag anstränga sig för att bli tillräckligt smart/snygg/rolig för personen i fråga. Men att samtidigt bara vilja ligga kvar i sängen föralltid.
 
De skrämmer mig att så fort jag tror jag mår bra och kommit över det så dyker något upp som drar mig rätt tillbaka till ruta ett. Framför allt eftersom jag tror att denna någon på något sätt gillar det. Jag önskar jag kunde prata med den jag var i sommras och säga det som jag vet idag. Jag saknar min bästa vän.

Kommentarer

Lämna gärna en liten kommentar:

Vad heter du?:
Vill du att bloggen kommer ihåg dej?

Din E-mail: (publiceras ej)

Har du en blogg? skriv den här:

Det du ville dela med dig av:

Trackback
RSS 2.0